"Jag trodde det var kärlek"

Idag brast det helt och hållet, allting. Jag bröt ihop totalt och det blev inte värre för att Någon stod och skrek åt mig att mitt liv är en dans på rosor och att jag tror att allting är så jävla perfekt och positivt och att jag inte vet vad negativa saker är överhuvudtaget. Jag klarar inte av mitt liv längre, jag menar det verkligen. Jag vet inte vad jag ska ta mig till alls längre. Jag orkar bara inte någonting och jag har ingenting att se fram emot alls och ingenting att leva för. Det känns som allting bara är över. Hade jag inte haft mina vänner vet jag inte var jag hade varit nu. Sen är många så jävla blinda, för jag är inte den glada och positiva människan jag verkar vara. Varför tror ni att jag skämtar bort precis allting? Jag klarar inte av verkligheten och jag vill bara bort härifrån. Jag är inte så jävla stark som jag borde vara. Så stark som min pappa säger att jag är. Jag är så jävla klen och jag är nästantill ingenting. Ja, jag får det att låta som att jag är en jävla emo som tycker synd om mig själv. Men det här är Min blogg, mina ord och mina tankar och jag kan inte annat än skriva som jag faktiskt känner. Jag vet verkligen inte vad jag ska göra med någonting. Jag bryter ihop fan hela tiden, ibland vet jag inte ens varför själv. Jag klarar det inte. Jag måste hitta någonting som gör det värt att ens bry sig längre. Det är bara skit, allting. Jag hatar det här. Jag hatar det så jävla mycket.