Can you heal me?

Ibland önskar jag att jag levde i en av mina drömmar. Senaste tiden har jag drömt så sjukt underbara och roliga
saker så jag bara hatar mig själv när jag vaknar. Inatt räddade jag Emil från en ful tjej och puttade ut henne från ett stup.
Tur man inte är ytlig liksom! Haha. Och häromdagen åkte jag och Moa billigt som fan till jkpg och hälsade på Alx, också i en dröm. Jag får väl börja acceptera att livet faktiskt inte är så underbart som det skulle kunna ha varit. Men drömmarna får bort mig härifrån över en natt, bort från allt som händer här just nu och alla jobbiga tankar jag har i huvudet.
Jag vet knappt själv vad det är som händer, jag hänger inte med någonstans. Allting gick bara så snabbt och jag vet inte om det är över nu. Jag vet inte om jag ska börja ställa in mig på att det inte är Så längre, eller om jag fortfarande kan hoppas på det bästa. Jag vet ingenting.

Igår fick jag någon slags impuls och skrev till Rikard hur mycket han betyder för mig och hur bra han är som vän och hur glad jag är att jag har honom. Jag tycker alla killar borde vara som honom! Sen suger det att vi knappt ses något längre,
det måste ändras på, verkligen! Jag har inte skrivit här på hur länge som helst och det finns väl egentligen hur mycket som helst jag borde skriva om men jag tänker inte göra det. Inte allt, det blir för långt.

Inatt kunde jag inte somna för jag hostade så mycket, jag sov bara ett par timmar och när jag vaknade funderade jag på om jag kanske förvandlats till en zombie över natten. Det kändes i varje fall så och jag valde därför att stanna hemma idag med. Fast jag har varit sjuk i två veckor nu. Jag kände mig så sjukt dålig när jag kom till skolan igår, och hade missat i princip Allting. Ja, det är ju en ny skola nu med helt nya människor. Jag tyckte verkligen om det i början men jag börjar tveka nu. Det börjar kännas som att det inte är något för mig och som att jag inte trivs så bra som jag borde. Det kan också vara min hjärna som lurar mig eftersom allt känns mer eller mindre ovärt just nu. Det är inte så konstig. Man tappar lätt lusten att göra någonting alls i sånahär lägen.

Idag är det Arenanmöte också om arrangörsgruppen.
Jag måste egentligen gå dit,
men jag vet inte om jag pallar det när jag mår såhär. Det får helt enkelt visa sig.

Ja, visst sa du att jag var krävande, men jag tycker det bara är normalt mänskligt beteende om jag just nu bara kräver att du ska skicka ett sms eller ringa. Iallafall svara om jag skriver? Eller har jag kanske fel där? Jag vet inte, jag tycker inte det verkar För krävande iallafall. Men det är ju jag.

Jag saknar min gamla klass så sjukt mycket, jag visste att det var en genomunderbar klass och att jag verkligen trivdes där. Men att det var såhär allvarligt visste jag inte. Det känns som att min klass var luften jag andades, och de var min energi. Det var de som fick mig att orka. Jag ångrar att jag sket i allting och hoppade av. Jag måste upp och hälsa på snart. Jag förstår inte hur jag kunde tänka att jag inte orkade med skolan Då. Äh, det är mycket man inte förstår hur bra det var förän man förlorat det.

Nu tänker jag inte skriva mer idag, men jag ska väl försöka skriva lite oftare. Kanske.

På lördag fyller David 20 och han är nog bäst i hela världen.


Världen tillhör dom vackra

/Emma