Svart kaffe och poesi. (Och lite självironi. )

Som många morgnar tidigare hörs nu Dan Hylander ur mina högtalare medan solen lyser in lite svagt genom gliporna i min persienn. Det är en skön morgon på det sättet.
Men jag är snuvig och har ont i huvudet. Jag är på dåligt humör och jag orkar inte klä på mig än.
Min kusin kommer hit om ett par timmar för att få sina extension dreads isatta av mig. Jag vill fortfarande kalla henne för min yngsta kusin eftersom hon ett tag var det, men jag har åtminstone fyra kusiner som är yngre än henne varav två är hennes halvsyskon. Ja, jag har väl 8 kusiner sammanlagt om jag har rätt. Och 9 tremänningar, 7 av dem har jag inte träffat.

Jag borde klä på mig, äta en ipren och börja orka med saker och ting.
Den här morgonen känner jag mig klenare än jag brukar.
Jag har ingen lust att göra någonting, jag är ledsen, jag är svartsjuk.

Jag är en idiot.


Jag ska nog till Arenan ikväll. Jag måste träffa Anders för att bli lite gladare.
Frågan är hur mycket jag orkar med den här helgen.
Jag vill inte vara i Falun. Jag vill inte bo i den här familjen.
Jag tycker det är orättvist att jag ska behöva vara på ett ställe som sakta får mig att tyna bort, en liten bit i taget. Jag undrar om mitt psyke varit starkare om jag inte hade fått lov att stå ut med det här vareviga dag.
Sen vet jag att många har det värre än jag, såklart.
Men alla människor har sin egen gräns för vad som får den att må dåligt. Alla människor har sin egen botten. Precis som alla människor har sina egna lyckopiller, som jag har Anders. Det vore bara sjukt om alla mådde bra och dåligt av exakt samma saker. Det hade varit konstigt och jobbigt. Det tror iallafall jag.

Nu ska jag klä på mig. Jag hade egentligen ingenting att skriva men inte heller någonting annat att göra. Det blir lätt så. Jag ber om ursäkt om jag tog upp ett par minuter av någons tid i onödan.


Slaughter får mig att må bra.
Det bästa bandet just nu.